2009/03/26

Det är mycket nu...




















Som ni kanske läst tidigare är lilla tjejen sjuk. Förkyld närmare bestämt. För vilken gång i ordningen vet jag inte, orkar inte tänka på det. Större delen av dygnet går åt till att trösta å lirka med henne plus att torka slemkräks och byta uschliga blöjor och när hon slutligen somnar efter en hel dags gnyende är det bara till att sätta sig med alla påskbeställningar till halvvägs in på natten. Men det är kul och ert beröm ger mig energi och ljusar upp tillvaron. Tro inte annat!
Idag började som alla andra mornar med en gråtande febrig dotter och jag iklädd makens morgonrock (vars långa armar är perfekta till att torka bebissnor med) och det enda som verkar lindra lite förutom medicin är att ligga på divanen och titta på Teletubbies så dvdn går varm här hemma.
Plötsligt ringer det på dörren och trots att jag INTE vill öppna iklädd snorig morgonrock, mörka ringar runt ögonen pga sömnbristen och ett hår som inte tvättats på 4 dagar har jag inget val. Då dottern gnäller konstant är det lite svårt att låtsas vara ute så att säga.
Så jag öppnar dörren och finner där utanför 2 grannar som jag aldrig pratat med innan.
-"Hur är det med er?" är det första jag hör. Lite förvånad stirrar jag på dem och gör ingen ansats till att dra igång en konversation så jag ger dem inget annat val än att avslöja sitt ärende. Det visar sig att dessa 2 kvinnor efter att ha hört dotterns gnällande till och från i en veckas tid beslutat sig för att komma upp och se att allt är okej med MIG! I sin välmenande omtänksamhet avslöjade de en massa saker för mig såsom att de flera gånger varit utanför dörren och lyssnat, men eftersom gråten slutat så har de gått igen, men nu hade de tydligen jagat upp varann och till sist tagit modet till sig för att se så jag levde. Snällt? Javisst...
När de fick höra att dottern är sjuk så blev de så bekymrade och undrade om vi hade varit hos läkaren, jag förklarade att vi hade tid i övermorgon något som inte föll damerna i smaken. Sedan ville klappa på henne, vilket sjukt litet barn vill att okända människor skall klappa det på kinden? Inte mitt iallafall, så dottern börjar gråta högre och kvinnorna byter taktik...
De börjar erbjuda hjälp i form av barnpassning något som jag artigt avböjer då sjuka barn skall vara hos sina föräldrar och inte okända grannar. Sedan ger de mig tips på krämer och dekokter som skall vara bra. En av kvinnorna erbjuder sig att komma upp med lite te och en geggamojja gjord på honung, vitlök & örter. Mums...
Jag tackar så mycket för erbjudandet men berättar att sjukvårdsupplysningen råder oss till varm sockrad saft som skall lösa upp slemmet.
-"Men den saft som finns i affären skall barn INTE dricka, den är full av kemikalier" utbrister en av kvinnorna. -"Du får ju koka egen förstås!"
-"JAVISST!" säger jag och orkar inte förklara för dem att jag hellre förgiftar dottern med affärens kemikaliebaserade saft än ställer mig och kokar egen med ett febrigt barn på höften... Ibland är det inte riktigt läge att ta fighten.
Samtalet ebbar ut och damerna går tillbaks till sig och själv står jag kvar i hallen med en febrig dotter på höften och känner hur tårarna kommer. Deras välvilja har fått mig att känna mig som en värdelös mamma...
Ringer gråtande och snörvlande till maken på jobbet och berättar hela episoden och hur jag känner mig, utan en fråga kastar han allt och åker hem för att kramas med oss. Det är kärlek det...

5 kommentarer:

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Jösses! Ju mer jag läste, jag satt här och ilsknade till. Fick tårar i ögonen jag också! Jag fattar inte att nån bara kan utsätta dig för så mkt dumheter. Det vet väl alla att småbarn gråter ibland, och speciellt nu med alla förkylningar! Stackars dig, tur du har en så rar man.
Krama sjuklingen från mig och
kram till dig
AnnaMaria
Ps blir spännande att gå till post-lådan idag....

Helene sa...

Hej gumman!

Jag förstår fullkomligt att du bröt ihop!! Jisses...kan inte folk förstå att små barn ofta är sjuka och skriker.. Deras råd är säkert välmenta men VEM vill ha dessa råd då man knappt orkar med sig själv??!!

Jag hade samma problem med en granntant då Max var 2 mån med kolik. De trodde jag slog honom!! HerreGud! Men visst finns det mammor som gör sånt. Den kategorin tillhör dock inte jag även om man fick tankar OBS! tankar att kasta ut honom genom fönstret för att få tyst på skriket.

Vi får väl hoppas att de inte kommer mer.. Men nu är du i alla fall förberedd. En eloge till din man.Han gjorde precis det som han ska göra!

Kramar till er alla i er lilla familj.

Anneli sa...

Ibland kan det bli fööör mycket...
Kramar till er och krya på sig...
Hälsa den goa maken oxå, som kommer hem till de sina...
Annelie

Villa nöystu sa...

Tänk så fel det kan bli, tänker ju att tanterna ändå menade väl, men jag förstår precis hur du kände. Tanter alltså. Tycker det känns lite läskigt att de smugit bakom er dörr. När jag läser sånt blir jag glad över att bo i ett hus och till och med långt ute i skogen- bortom all ära och redighet... fniss...
MIn granne, man 60+, inga barn, kommenterar ofta när jag möter honom -"men törs du vara ute m barnen nu, är det inte för kallt...blåser det inte för mkt...är det inte för varmt..."etc etc . Vissa dagar vill jag SKRIKA rakt ut och det är ändå lindrigt mot ditt möte idag.
Vilken underbar man du har. Å lilltösen, jag hoppas att hon repar sig snart och blir frisk igen, så ni kan återgå till de vanliga rullarna. Det ÄR jobbigt när de är sjuka. Å låt dvd:n rulla hur mkt som helst, det är inge fel med det när de små krakarna inte mår bra.
Stor KRAM till dig från Petra

Therese sa...

Ibland blir man ju bra "bydd" Vad tänkte de med?! Blev alldeles förbannad när jag läste inlägget... Tur att ni har varandra å att maken skyndade hem, familjen är verkligen det bästa man har!!!

Förstår att ni har fullt upp så vackra ägg som ni gör, mina två ägg som jag vann damp ner här och förgyllde min dag idag! Stort tack till er.

Kramas mycket nu, och så hoppas jag sjuklingen snabbt blir kry!

Kram,

Therese - Lurans blogg