Höstdepression.

Min stackars make lider varje år av "höstdepression".
Så fort kylan smyger sig på börjar han vanka av och an mumlandes "Nu är allt slut, ingen mer värme, ingen mer semester, bara mörka kalla mornar, allt dör, inget kul att se fram emot..."
När jag försöker lätta upp stämningen med:
"Men snart kommer ju vintern och det är väl mysigt..." så får jag bara ett bitskt "Vintern är bara kall, mörk och jävlig!" tillbaka.
Då försöker jag istället med:
"Men julen är ju mysig...Eller?"
"Ja det skulle väl vara den man får se fram emot, för den här jävliga hösten medför inget bra alls!"
Naiv som jag är försökte jag muntra upp maken med att göra en höstkrans som bordsdekoration igår, men tji fick jag.
"Uuuut med den!" gormade han "Jag vill inte bli påmind om att det är höst!"
"Men den är ju grön och fin, det är väl inte deprimerande..."
"Inte nu kanske, men snart dör väl den med!"
Efter en hetsig diskussion fick kransen lov att hänga på ytterdörren. På det viset behöver han bara se den 2 gånger om dagen, när han åker till jobbet och när han kommer hem...