
Som ni kanske läst tidigare är lilla tjejen sjuk. Förkyld närmare bestämt. För vilken gång i ordningen vet jag inte, orkar inte tänka på det. Större delen av dygnet går åt till att trösta å lirka med henne plus att torka slemkräks och byta uschliga blöjor och när hon slutligen somnar efter en hel dags gnyende är det bara till att sätta sig med alla påskbeställningar till halvvägs in på natten. Men det är kul och ert beröm ger mig energi och ljusar upp tillvaron. Tro inte annat!
Idag började som alla andra mornar med en gråtande febrig dotter och jag iklädd makens morgonrock (vars långa armar är perfekta till att torka bebissnor med) och det enda som verkar lindra lite förutom medicin är att ligga på divanen och titta på Teletubbies så dvdn går varm här hemma.
Plötsligt ringer det på dörren och trots att jag INTE vill öppna iklädd snorig morgonrock, mörka ringar runt ögonen pga sömnbristen och ett hår som inte tvättats på 4 dagar har jag inget val. Då dottern gnäller konstant är det lite svårt att låtsas vara ute så att säga.
Så jag öppnar dörren och finner där utanför 2 grannar som jag aldrig pratat med innan.
-"Hur är det med er?" är det första jag hör. Lite förvånad stirrar jag på dem och gör ingen ansats till att dra igång en konversation så jag ger dem inget annat val än att avslöja sitt ärende. Det visar sig att dessa 2 kvinnor efter att ha hört dotterns gnällande till och från i en veckas tid beslutat sig för att komma upp och se att allt är okej med MIG! I sin välmenande omtänksamhet avslöjade de en massa saker för mig såsom att de flera gånger varit utanför dörren och lyssnat, men eftersom gråten slutat så har de gått igen, men nu hade de tydligen jagat upp varann och till sist tagit modet till sig för att se så jag levde. Snällt? Javisst...
När de fick höra att dottern är sjuk så blev de så bekymrade och undrade om vi hade varit hos läkaren, jag förklarade att vi hade tid i övermorgon något som inte föll damerna i smaken. Sedan ville klappa på henne, vilket sjukt litet barn vill att okända människor skall klappa det på kinden? Inte mitt iallafall, så dottern börjar gråta högre och kvinnorna byter taktik...
De börjar erbjuda hjälp i form av barnpassning något som jag artigt avböjer då sjuka barn skall vara hos sina föräldrar och inte okända grannar. Sedan ger de mig tips på krämer och dekokter som skall vara bra. En av kvinnorna erbjuder sig att komma upp med lite te och en geggamojja gjord på honung, vitlök & örter. Mums...
Jag tackar så mycket för erbjudandet men berättar att sjukvårdsupplysningen råder oss till varm sockrad saft som skall lösa upp slemmet.
-"Men den saft som finns i affären skall barn INTE dricka, den är full av kemikalier" utbrister en av kvinnorna. -"Du får ju koka egen förstås!"
-"JAVISST!" säger jag och orkar inte förklara för dem att jag hellre förgiftar dottern med affärens kemikaliebaserade saft än ställer mig och kokar egen med ett febrigt barn på höften... Ibland är det inte riktigt läge att ta fighten.
Samtalet ebbar ut och damerna går tillbaks till sig och själv står jag kvar i hallen med en febrig dotter på höften och känner hur tårarna kommer. Deras välvilja har fått mig att känna mig som en värdelös mamma...
Ringer gråtande och snörvlande till maken på jobbet och berättar hela episoden och hur jag känner mig, utan en fråga kastar han allt och åker hem för att kramas med oss. Det är kärlek det...